Det var lite synd i torsdags. Jag kom för sent till första stoppet på min fördomskrossarturné. Tydligen slutade predikantveckan en stund efter ett, och när jag kom, tjugo i två, var lokalen på väg att tömmas. Trist.

Men även om jag inte fick smaka på hårda ryggdunkar fick jag flera nyfikna och uppskattande handslag. Nog trevligt det. Och bland dessa herrar var det knappast några spända skjortor över buken. Snarare tvärtom. Det var herrar som jag annars hade antagit för biologilärare, gatumusikanter och bilmekaniker. Trevliga allihop.

Stopp två gick betydligt bättre. Baletten Nötknäpparen på Kungliga operan.

De första minutrarna gick mest åt att dokumentera miljön runt omkring. 

Särskilt den gigantiska takkronan precis ovanför. Vi försökte räkna ut om vi hade dött i fall kronan hade lossnat. Vi kom fram till att vi skulle klara oss precis. Möjligtvis hade vi dött av splittret.

Sedan analyserades omgivningen. Jag insåg snabbt att det inte fanns en enda minkpäls på plats. Däremot en hel del tjejer i tonåren som inte tagit av sig jackan. Det förtog en del av exklusiviteten. Jag hade inte haft något emot fler rynkade pannor och strama hårknutar.

(i bilden ovan tror vi att den suddiga flickan i rött sannolikt hade haft mycket svårt att överleva ett takkrone-fall. Jag ville varna henne, men det kändes inte helt friskt.)

Och själva baletten? Jag förstod mer än vad jag trodde. Rycktes stundtals med i hoppen. Samtidigt som jag stundtals blev besviken över att det kunde vara så osynkat.

Så förundrades jag över dessa dräkter. Det var som en liten tidsmaskin tillbaka till högstadiet och det där som kallades ”jazzbyxor”. Så tajta och tunna att tjejerna lika gärna kunde målat vitt direkt på benen. Att det på sjuttiotalet riktades kritik mot Agneta Fältskog för hennes alldels för tajta byxor, samtidigt som balettmänniskor fått flexa buttox på operor i århundraden, är obegripligt.

(foto: Carl Thorborg)

Det var en bra kväll. Framförallt är jag nöjd med att få fördomar krossade. Få saker gör mig mer nöjd.

Och nu? Opera?

* Pelle Hörnmark svarar delvis om den kritik jag gav i veckan om att hans blogg inte var mycket till blogg. ”Vi öppnar möjligheten [till kommentarer] när vi märker att det finns ett bredare intresse än de tre individer som tidigare varit aktiva kommentatorer.” Det framgår dock inte hur de ska upptäcka det. Det han orättvist hänvisar till är Hedins ”blogg”, som mest kunde likställas ett nyhetsbrev där man kunde maila in kommentarer. Våga fram kommentarerna nu, pingst. Och lägg till rss-flöden så vi kan följa bloggen. Tack.

* Intressant bloggexempel från veckan är också Märsta Pingst-pastorn Sven som, när det i måndags blåste som mest kring hans församling, bloggade föredömligt öppet och rakt om saken. Transparens skapar förtroende. Det förstod Märsta pingst.

* En undersökning visar vad som ger status i Sverige. Att ha en välbesökt blogg och gå i kyrkan ger lite status.

* Löpsedlarna i veckan om att John Harryson dött berörde mig inte alls – tills jag insåg att det var Dr Snuggles. Sedan dess har jag burit sorgeband.

* Har några gånger funderat på vad jag skulle döpa ett företag om jag skulle starta ett. Det gjorde tydligen den här taxichauffören också. Tills han gav upp.

* Ny bloggbekanting är Nyhetstorken, som tar upp tokigheter i tidningsvärlden. Som Svd:s obegripliga Ipred-förtydligande. Eller Expressens webb-etta i lördags.

* Lars Adaktusson visade prov på en rejäl dos humor i veckan då han ironiserade över Humanisterna i sin svd-spalt.

* Svd.se:s utvecklingsblogg jämför 24 hour business camp med känslouppiskande kristenläger. Roligt.

* Aftonbladet har gjort en riktigt bra grej där de klätt upp en 28-årig tjej och sminkat henne som pensionär. Detta för att få en ny bild av hur människor i allmänhet behandlar äldre. Se webbklippet här:

* När är man riktigt stor som bloggare? När man får en antiblogg. Underbara Clara, som jag tidigare hyllat, har retat någon så mycket att de startat ”Lessa Tessa – The bittra avundsjuka alternativet du hatar”, en parafras på Claras ”The kristet, fashionistiska, feministiska alternativ du älskar”.

Stig, 71, prenumerant sedan 63 år, ringde. Han ville mest meddela att han gillade bloggen. ”Jag lär mig en del nya ord”, sa han.

Däremot hängde han inte riktigt med på betydelsen av ”for crying out loud” som jag lite slarvigt använde mig av häromdagen.Vi kom fram till att det nog enklast kunde översättas ”för allt i världen”.

…om nu någon annan undrade också.

Så, det var allt.

Nej, just det: Vi har företagsdag idag. Äter julmat och sådant, antar jag. Så det blir nog tyst här. Fast bara på bloggen.
Leif fortsätter i vanlig ordning att uppdatera med snabba nyheter på Dagen.se.

Godfredag!

I dag blir en spännande dag.

Först ska jag på predikantveckan (pingstpastorers företagsfest, typ) och sedan på balett. Jag har aldrig varit på något av dem. Aldrig satt foten på en baletteria (jaja, det heter inte så…) och inte heller har jag förr hängt med hundratals pingstpastorer. Det ska bli spännande. Båda sakerna. Jag har bra platser till Nötknäpparen och ska hålla mig nära Carl-Henric på predikantveckan. Och så förväntar jag mig en hel del saker. Som jag antar är mest fördomar?

Saker jag tror om predikantveckan:
Det är bullriga män i skjortor som spänner över buken. Det är mörka kavajslag, snaggat för att dölja clownkrans och vårdad tredagarsstubb. Och framförallt är det ryggdunkar. Hårda så att det gör ont och man ramlar lite framlänges.

Saker jag tror om balett:
Pälsklädda, spinkiga damer i strama hårknutar kommer fnysa åt att jag bär jeans. I pausen talas det i termer som jag högst sannolikt kommer att förväxla med tungotal. Bifall manifesteras med ett höjda ögonbryn, applåder görs med fingrar mot handflata. Och på scenen görs rörelser som jag inte förstår storheten av.

Två subkulturer på en dag. Det blir kul.

Jag hade tänkt att skriva något om besöktet på Predikantveckan. Men det hinner jag inte nu. Jag ska ju på balett.

Men jag vill hinna tipsa om LäsarDagen innan dess. Det är så spännande att läsa det ni skickar in, och det fungerar faktiskt bättre än vad jag vågat tro. Ni håller väldigt hög kvalitet på era inskickade texter!

Och så vill jag särskilt tipsa om den nya läsarkrönikör som har dykt upp de senaste dagarna. Det är Elisabeth Günther som skrivit två fantastiskt roliga krönikor.

En om Palmsöndagen som fått ny betydelse och en om hennes möte med Baccara.

Läs!

Och skicka in dina nyheter eller krönikor du också!

Man kan få ryggdunkar, fina ord, mail och sms. Men det är något alldeles speciellt att få blommor.

I dag fick jag ett blommogram till redaktionen. Anonym avsändare med uppmuntrande ”Du rockar”.

Det var väldigt fint. Tusen tack!

Sedan bloggposten om hur vi går miste om nyteknologisk välsignelse får jag en del mail med tips på klipp. Det är roligt. Fortsätt maila om det!

I dag fick jag ett fantastiskt tips. Det är citykyrkan i Stockholm som med humor, värme och en hel del proffsighet verkligen lyckas!

Idén är att massa olika personer återberättar Bibelhistorier men blandar ihop de så katastrofalt att de skulle behöva ett år på Bibelskola. Citykyrkans bibelskola.

Det är avslappnat, gjort med skön distans, men framförallt ger det en proffsig känsla! Visst kan man justera ljudnivån och slipa på någon klippsekvens. Men skitsamma – idén och genomförandet överskuggar alla eventuella brister. Enormt bra!

Titta, njut och inspireras! Sånt här hör till ovanligheterna att se i kyrkan – låt det inte fortsätta att vara det.

Vet inte om ni sett det, men det här är rätt spektakulärt.

Det är en vanlig ligamatch i den grekiska ligan när en åskådare rusar in på planen. Sånt händer ju då och då. Matchen pausas medan åskådaren springer runt på planen och jublar över den nyvunna uppmärksamheten. Fotbollsspelaren Asteras Tripolis blir irriterad över spelavbrottet och när åskådaren rusar förbi honom sträcker han ut benet och fäller honom.

Åskådaren omhändertas av vakterna samtidigt som domaren rusar fram till spelaren – med ett rött kort.

Det är så klart fullkomligt absurt, men samtidigt kan jag inte hjälpa att tycka att domaren gör rätt. Det är en tydlig markering om att det fula spelet inte kan accepteras på en fotbollsplan – i vilket läge det än sker.

Men det är så klart kontroversiellt. Och… ja, kolla klippet själva.

Jag hade tänkt att bara veckonotera det, men nu tvingar Jaktlund ut mig på banan genom att han har bloggat om saken.

Pingströrelsen har släppt en ny design av deras sajt. Den är såklart ett gigantiskt grafiskt lyft jämfört med den överfula föregångaren. Genom att plocka in interntidningen på samfundssajten ger man också betydligt mer puls. Och även om det är flera saker som gör mig förvirrad (som hur genvägarna till höger skulle komplettera navigeringsmenyn, varför inte allt är klickbart, och varför man inte valt att bygga med förståeliga url:er) så upptas jag helt och fullt av irritation över hur man byggt bloggen.

För visst är det fantastiskt och suveränt att samfundets ledare Pelle Hörnmark har fått en egen blogg. Men gör det då till en blogg! Lägg till ett rss-flöde, skapa en bloggarkivering, och – for crying out loud – tillåt kommentarer!

Att ett kommunicerande, evangeliserande samfund skapar en ny sajt och stänger ute läsaren från att interagera är så bakvänt att man häpnar.

Men som tur är: Ändringen handlar inte om raketforskning. Bara några enkla kodrader. Så det går bra att göra om, och göra rätt. Tack.

Vad sägs om att börja julen med lite dåligt samvete? Över vår överkonsumtion och egocentrering? Webben svämmar över av sådana här klipp, men jag hittade följande klipp hos Kolportören och tyckte det stack ut. Allra mest för att den lyckas hålla min nyfikenhet med så små medel.

Det är snyggt, talande och vi kan inte nog mala in hur vridet det är att vi spenderar pengar på slipsar våra pappor gömmer längst ned i  slipslådan samtidigt som människor i andra delar av världen inte kan dricka rent vatten.

Så kolla. För nytt perspektiv, för snygg film eller för att du försöker väcka dig själv från måndagskomat. Godmåndag.