Senare i kväll ska jag berätta varför Ulf Ekmans bloggföraktande kompis Siewert Öholm helt missat poängen i sin insändare (som han tycks ha spridit över hela Sveriges landsortspress) ”Sju förhållningssätt till bloggar”

Men det hinner jag inte nu.

Jag ska äta fruktsallad.

Uppdaterad:
Hjälp vilken gigantisk fruktsallad det var! Jag har ätit och ätit, och blev precis klar. Så här kan du läsa uppföljningen.

Livets ord släppte i dagarna ett pressmeddelande om att Ulf Ekmans blogg firar fem månader.

Jag tycker det där sött på flera sätt. Dels att han firar femmånadersdag (det trodde jag var förbehållet nyförälskade par), dels hur euforisk Ulf är över bloggens framgång och dels över hur han hyllar bloggen som redskap.

Men allra gladast är jag över den förebild Ulf är.

För bara ett år sedan skrev Ulf ledarartiklar om att bloggosfären är ett ”tjatter utan dess like” och att ”vi slår knut på oss själva för att vara längst framme i kommunikationssamhällets alla innovationer”.

Men Ulf är uppenbarligen inte rädd att ändra sig, testa och ge saker en chans. Det har han visat och jag tycker det är fantastiskt hoppfullt.

Kyrkan – i alla dess riktningar – behöver större transparens och kommunicera med sina medlemmar.

Bloggen är då varken ”ett tjatter” eller att snå knut på sig själv. Inte heller är det att kasta tid i sjön. Istället är det ett sätt att närma sig de församlingsmedlemmar som annars bara ser pastorn en eller två gånger i veckan.

Herderollen har fått chansen till renässans. Ta den, herdar.

Vi var ju iväg i fredags, som jag sa. Allihop. Marknad och redaktion. Tidningsledning och vanliga sorkar och töjsar.

Vi var på Blåbandsrörelsen konferenscenter någonstans på djurgården och samtalade, spånade och fikade. Utöver de självklara fikaämnena som ”om någon skulle bomba oss nu – hur lång tid kommer det ta innan en ny Dagen kommer ut”, diskuterades också Blåbandrörelsens identitetskris.

För som start på Dagen förklarade en rar kvinna om platsen, rörelsen och varifrån deras namn kom ifrån:

– Det är från fjärde mosebok 15:38, det kan ni läsa när ni kommer hem. Fast i nya översättningen har de ändrat färgen till violett.

Här trodde de att de hade döpt sin rörelse efter det mest beständiga vi har. Och helt plöstligt så finns varken ”blå” eller ”band” kvar i Bibeln. I Bibel 2000:s översättning är det helt enkelt en violett tråd.

Det måste kännas snopet.

I dag är det fredag, och ringer du till Dagen finns det inte en kotte här som svarar. Vi sitter på ett konferenscenter någonstans och pratar om framtid. Marknad, redaktion och ledning. Be gärna att Gud ska leda det.

Webben lever så klart på under tiden med uppdaterade nyheter. Men bloggarna blir tysta. Så under tiden jag är borta tänkte jag att ni kunde roa er redan nu med vad jag tänker ska bli ett stadigt fredagsinslag: Veckans länkar.

Under hela veckan surfar jag runt på hundratals bloggar, nyhetssajter och obskyra sajter. En del bra, en del roliga, en del knäppa, men alla ytterst besöksvärda. Alla dessa sparar jag i ett slags online bokmärkesprogram, kallat Delicious. Och det är dessa som jag tänker använda mig av varje fredag (utifrån en idé snodd från Bison).

Jag publicerar helt enkelt veckans godbitar från min veckosurfning. För dig att roa dig med under helgen. Det blir väl trevligt? 

Då kör vi:

* Letters from Kamp Krusty: LeaderMan vs. Servant Leader
Karaktärsdrag för en tjänarledare kontra en människoledare. Provocerande bra. (via Kolportören)

* Gudstjänstschic
Sveriges enda kristna modebloggstjärna bloggar tyvärr på Sveriges mest bångstyriga tidningssajt. Men gör det så vidunderligt bra. Nu är hon till exempel tillbaka med serien ”Gudstjänstchic”.

* Life atheist game
Testa på spelet som går ut på att vara ateist. Fnissigt talande.

* Jordens största ego
Ett must-see. Eller lyssna. Du kommer skaka på huvudet, inte tro det är sant och fascineras av att ett ego som detta faktiskt existerar.

* Frågor kring ”kom till oss och möt Gud”-teologin
Kristofer skriver oerhört insiktsfullt om hur en kyrkbyggnad kan förlama en hel församling.

* Kirk Franklin fick Conventum att sjunga
Nerikes Allehanda skriver en något slarvigt (vilket har sin förklaring) ihopskriven recension av Kirk Franklin-konserten som ändå når en riktig höjdpunkt i konstaterandet ”Jag har nog aldrig haft trevligare på en livespelning än jag hade under onsdagskvällen.”

Hur konserten var?

Gåshud, gudsmöte och ett jammande som inte var av denna jord.

Så kändes det i alla fall. Och det där jammandet och improvisationen. De där sångerna som wailades fram. De där lustiga dansstegen som kändes så plötsliga. Gör de så varje gång?

Det går inte att komma ifrån känslan att vi som var där fick vara med om något unikt. En konsert som avslutades mitt i en takt. Då organistbobby hade tyckt det var lämpligt att byta instrument med trummisen. Och Kirk detsamma med pianosnubben. Ett kaos. Ett jammande kaos.

Och man kunde inte annat än att skaka på huvudet och skratta. Åt den fulländade musikaliteten hos 13 musiker. Så avslappnade. Som pianisten som käkade ett äpple medan han satte ackorden med den andra handen. Eller gitarristen som satte sina toner med vänsterhanden samtidigt som han fotade med andra handen.

Och så Kirk Franklin själv.

Kirk ägde kvällen. Egentligen är det oklart vad han gör där på scenen. Inte sjunger han särskilt mycket. Och knappast dirigerar han någon. Men utan honom hade konserten varit en uppvisning. Nu blir det istället show. Han är liiksom den livsgivanden nerven. Stönar, studsar, dansar, pekar och ler. Och aldrig har väl så lite kropp fyllt ut så mycket scen.

Och publiken jublade.

Eller ”publiken”… Det kanske är mer rättvist att kalla dem kören.

För samlade ikväll var hela Sveriges körelit. Inslussade från alla möjliga hålor där nittiotalets gospelfeber ännu inte lagt sig. Här kunde mikrofonen kastas ut till valfri person i publiken för improviserat solo. Och Kirk märkte, tycktes förstå.

För det här var kvällen då Kirk blev förälskad i Sverige. Eller åtminstone vi i honom.

Så var kvällen perfekt? Nej.

Hade jag varit född tio år tidigare, levt med (och uppskattat) mer än hans två senaste album hade jag sannolikt fått den musikaliska orgasm som texten ovan hintar om.

Men halvvägs igenom, där vid orgelpotpurrit, så fick Kirkan för sig att först få hicka på Brighter Day och sedan spela igenom hela hans karriärs låtar innan 2002. Och den är… tja, tråkig.

Men vem är jag att sitta här och klaga. Jag som fått uppleva något unikt.

Kom tillbaka nästa år och låt mig få uppleva det igen, Kirk!

Bäst: De softa partierna. Där hela rummet skalades av och Gud tog plats. Och hela den körskolade publiken sjöng. Hjälp.

Sämst: Scenkläderna. Oklart om baggaget försvunnit på planet, eller om de bara hade en casual friday. Men scenklädd, det var bara Kirk. Övriga varierade mellan mysbyxor, stortisha och fotbollströja. På gränsen till arrogant.

Mitt i allt skämtande om jordens undergång är det som vanligt verkligheten som överträffar allt. I gårdagens version av Aftonbladet.se hade man, under en tid, följande topp:

Läs mer om denna fantastiska blunder hos Älskade dumburk

Jag sitter på tåget mot Örebro och det spritter i hela kroppen.

Nedräkningen har börjat på allvar nu. Två timmar kvar tills årets konsert börjar.

Kirk Franklin.

Oj. oj. oj.

Återkom senare i kväll för bilder och kanske någon kortrecension från konserten.

Dagens internskämt på redaktionen (och säkert de flesta arbetsplatser runtom i Sverige) är om jorden gått under än. Om någon frågar efter en kollega tagit vägen är standardkommentaren ”Det var en svart prick här, och sen bara…” och så där håller vi på.

Men ärligt talat är man ju lite nyfiken på när experimentet är slut. Man vill ju veta när man kan slappna av. Förbereda sig på om det blir någon kväll. Om jag hinner se Kirk Franklin innan jag dör och så där.

Via Anton hittar jag därför den optimala sidan:

http://hasthelargehadroncolliderdestroyedtheworldyet.com/

Det är allt du behöver. Hoppas det känns lite bättre nu.

SVT hörde av sig förra veckan och frågade om jag ville spela in en Helgmålsringning.

Vet ni vad det är? Det var knappt så jag visste det själv. Men en snabb titt hos SVT visar att det är det där programmet som börjar med kyrkklockor, och så är det nån tjej eller kille som pratar några minuter till stillsam musik. Fem minuter varje lördag klockan 17.50. Här kan du läsa mer om programmet.

Visst är det en rolig förfrågan? Så oväntat på något sätt. Att jag skulle stå där framför en kyrka och prata i tv. Och lite läskigt.

Jag har inte tackat ja än. För jag kan ännu inte se hur jag ska göra det på ett för mig tillfredsställande sätt. Jag skulle behöva visualisera det. Se och förstå hur det kan bli bra och kanske framför allt annorlunda.

Så nu tänkte jag be er om hjälp. Tycker ni jag ska tacka ja? Och hur ska jag då göra det?

Alla tips och idéer mottages tacksamt.

Såg ni också Existens ikväll? Med Linda Bergling?

Det var ett program om mirakel. Om människor verkligen blir helade eller inte. Här kan du se det i efterhand.

Jag tycker Existens gör sina program väldigt bra. Programledaren distanserar sig på ett bra sätt och låter tittaren få dra sina egna slutsatser. Därför tror jag att båda sidor – de som tror och inte tror – sitter och känner sig ganska nöjda med slutprodukten. Det måste väl vara den bästa av kritik?

Själv tyckte jag Linda skötte sig riktigt bra ikväll.

Visst kan det kännas lite trist med fikonspråket (”kunskapens ord”, ”handpåläggning” ”förbön”), och visst ryggade säkert många tittare tillbaka när det vankades tungotal och pannknuffar. Men samtidigt: Så fungerar det. Alla kulturer skapar sina ord (hey, lyssna bara på en politiker) och pannknuff och tungotal är en del av en kultur där många helanden sker.

Vad som istället är intressant är att Linda gav riktigt bra svar på ett fenomen som omöjligt kan begripas av den som inte upplevt Gud. Jag tyckte hon kändes uppriktig och ärlig. Som att hon pekade förbi sig själv på ett behagligt sätt. Hon var öppen med att hon inte förstod varför alla blev friska, men poängterade att hon istället fokuserade på att människor faktiskt blir det.

Programmet tog sedan upp en hel del bra grejer, på bra sätt. Som till exempel svårigheten med massväckelsemöten i tredje världen, att Jesus aldrig ville fokusera sin undervisning kring helanden och masspsykos under helandemöten.

Jag är övertygad om att det sistnämnda finns. Och att jag till och med varit med om det själv.

Men jag har också upplevt helanden. Att en Gud fungerar och kan hela.

Den verkligheten fick Existens bara skrapa på ytan av. Och även om det mesta var grekiska för den sekulerade svensken tror jag att det, för en gångs skull, inte bara avskräckte.