Dagens mest klickade artikel är, föga förvånande, den om samtalet mellan samfundsordförande Stefan Swärd och författaren Jonas Gardell.

Vi fick inte spela in hela samtalet på video, men vår reporter Carl-Henric Jaktlund tog med sig vår nya Flip-kamera. En billigt slit och slängkamera med otroligt hög kvalitet. Vi köpte den här om veckan efter att Joakim Jardenberg effektivt illustrerat dess fördelar. 

Kameran har en knapp. En stor röd. Svårt att göra fel. Du trycker på den för att börja spela in, trycker igen för att sluta. Tanken är att kunna använda den för att fånga något unikt i en intervju. Att bara lägga upp ett videoklipp på 20 sekunder. En rolig anekdot, händelse som ger textintervjun mervärde eller beskriver stämningen.

Sedan: In i datorn och ladda på ett oerhört enkelt sätt iväg det direkt till Youtube.

När Carl-Henric inte fick filma hela samtalet intervjuade han istället de samtalande efteråt. Vilket kanske blev ännu bättre. Det blev ett tre minuter långt klipp som på något sätt säger väldigt mycket mer om stämningen dem emellan än vad fem tusen tecken text kunde göra.

Bedöm själva:

Lyssnade ni i morse?

Om inte så kan ni göra det här.

Och får jag vara personlig ett tag? Det är så tråkigt när jag hela tiden ska hålla den där distansen, låtsas obrydd, distanserad och professionell.

Så låt mig släppa lite på förlåten: Det var otroligt pirrigt!!

Visst. Jag försökte bete mig vuxet, professionellt och obrytt.  Nickade och pratade under hela besöket som om mitt deltagande i P1 morgon bara var ett stopp på vägen, en axelryckning, en kaffepaus. Men i verkligheten så spratt det i hela kroppen. Av nervositet, av känsla av att det var _jag_ som var där. Lilla jag, liksom.

Att jag få åka taxi till Sveriges Radio. Vara väntad i receptionen. Gå ensam och världsvant (hey, jag har ju varit där två gånger nu) genom de långa korridorerna, upp förbi redaktionerna, till P1:s stora redaktion. Samma redaktion som jag sett åtskilliga gånger som student på studiebesök. Men inte nu. Nu var jag inbjuden expert.

Ibland måste man påminna sig om vilken overklig resa jag har fått åka de senaste åren.

Jaja. Hursomhelst. Det här med direktsändningar i radiostudio är ett eget kapitel. 

Jag får först höra ett längre inslag om KD-Ingers blogg. Där kommentarer också KD bloggen. De tycker att det räcker med att bloggen tagit bort loggan. Den delen klipper P1 bort i den slutgiltiga versionen. Vi går in i studion. Sätter oss bredvid tjejen från vetenskapsradion. Vi har sju minuter, varav två är vikt för inslaget om röster som berättar om KD-Inger till frikyrkomusik.

Intervjun börjar. Om jag förra gången tyckte det  var charmigt att sitta live i studio var det nu mest frustrerande. Intervjuaren frågar, nickar sedan ivrigt innan jag svarat och flackar sedan med blicken mot klockan för att säkerställa att han hinner ställa alla förskrivna frågor.

Jag har full respekt för att det är så det måste fungera. Men jag hade föredragit att ha en ögonbindel. Bara lyssna på hans frågor och sedan få fokusera på mina svar.

However. Det var kul att få vara med. Och jag lyckades nog samla mig tillräckligt för att få ihop ganska bra svar.

Men KD-Inger väcker mer och mer funderingar.

Och även fast jag, ända tills P1 ringde, hade bestämt mig för att inte göda KD-fejkbloggen med fler länkar (bara sedan i morse verkar de fått 20 000 fler besökare?) så kommer jag sannolikt återkomma till ämnet. Inte minst då jag etablerat någon slags kontakt med personen bakom bloggen. Och det är intressant.

För bloggen säger saker. Om vår nutid. Om kristna. Om KD.

Men det kan behöva ett varvs betänketid.

Lennart Ekdahls Kvällsöppet bjöd i går kväll på en riktig goding.

Alexander Bard och prästen och riksdagsledamoten Cecilia Wikström – båda folkpartister – rök ihop i en minst sagt het debatt om sexköpslagen.

Alexander Bard, med ett förflutet som prostituerad, fullkomligt brinner av ilska i ögonen när han ifrågasätter Cecilia Wikströms sexköpslagretorik. Men Wikström kämpar tillbaka och försöker mästra Bard.

Det är underhållning på hög nivå. Läs sammandraget i vår artikel eller se programmet nedan. Debatten är inte längre än fem minuter, så det är värt det:

Uppdaterad: Nu har jag varit i studion. Här kan du höra programmet (från 07:39-sändningen)

I morgon klockan halv åtta ska jag prata på P1 om fejkbloggar och i synnhert den fejkade KD-bloggen ”Sanningen måste fram”

Jag skrev om den för några veckor sedan och spekulerade i om fejkbloggen hade ett PR-syfte. Och att det i så fall var på bekostnad av både KD och kristna.

Jag undrade också hur man skulle hantera saken från KD-håll.

Sedan dess har det varit ganska tyst utåt sett. Men KD har lyckats pressa bloggen att ta bort deras variant av loggan. Det hjälper föga.

Hela tiden växer fejkbloggens besöksantal. Den ligger stadigt på WordPress egen topplista över de hetaste bloggarna för dagen. Enligt bloggportalen är den en av Sveriges hundra mest besökta bloggar.

Den skapar en nidbild av kristna i allmänhet men kristdemokrater i synnerhet som förvisso är rolig, men ganska problematisk.

För kristna må det vara beklagligt, men samtidigt ok. Vi måste låta andra göra satir av vår tro och religion. Och i det här fallet kan det vara ganska talande, till och med ögonöppnande, för hur lätt vår retorik kring t.ex moralfrågor uppfattas som total och distanserad galenskap.

Men för kristdemokraterna kan det vara direkt förödande. Inte minst inför ett EU- och riksdagsval. De har inte råd att få människor som inte ens vill se åt kristdemokraternas håll, bara för att de råkade surfa in på en blogg som till exempel har ”förbud för homosexuella besökare”.

Så. Lite sådant kommer vi att prata om imorgon.

Lyssna då, halv åtta på P1.

Jag snubblar över en inbjudan på facebook till en gudstjänst nu på söndag.

Det är inget konstigt med den.

Det ska predikas och ämnet är bra och relevant. Är Jesus bara en hobby, eller får gudstron verklig inverkan?

Men så läser jag vidare i beskrivningen av gudstjänsten. Och vad man ska sysselsätta barnen med.

Och då blir det roligt: 

Vi håller hela tiden på att göra småfixar på Dagen.se. Layoutare och tekniker jobbar parallellt och betar av de synpunkter som ni läsare har haft. Mycket märker ni inte av, annat ser ni direkt.

En av de saker många av er säkert sett direkt är den nya skugga vi gjort på sidan av Dagen.se. 30 procent av er har så låg skärmupplösning att ni inte ens har sett att Dagen.se numera är centrerad på de skärmar som är lite större. Men ni andra har märkt att det, på sidan om Dagen.se, har varit ett grått fält.

Några har anmärkt på att det känts lite platt, nästan omodernt. Vi har funderat lite på det där och gjort en lösning som vi tycker var lyckosam.

Genom att skugga kantlinjen lite lyfts Dagen.se lite. Se bilden här till höger. Det känns lite mer modernt, lite mer avgränsande och mycket snyggare. Tycker jag.

Vad tycker du? Och vad tycker du om den gråa nyansen? Är den fortfarande för grå, trots att vi lättat upp den lite? Är det skönt med kontrasten?

Jag deklarerade igår. Sent som vanligt. Eller ovanligt sent. Och jag tänker att jag inte behöver gå in så mycket mer på det där. Jag förklarade ju hur jag fungerar redan förra året. Men i år var jag något senare på plats. Bara några minuter innan tolvslaget.

Och det var fantastiskt. Som att stiga in i den svenska själen. 

Vi har inte så mycket som förenar oss svenskar. Som känns riktigt svenskt. Ingen nationaldag att klamra oss fast vid. Inte ens ett riktigt nationalminne att bygga nationaldagen kring.

Vi har IKEA, ABBA och SAAB (vad är grejen med att alla stora svenska varumärken stavas i versaler?) som på något sätt definierar oss. Midsommar och möjligtvis en dalahäst, om vi vill slira lite på definitionen. 

Men så har vi deklarationen. 

Att vara på väg mot skatteskrapan var närmast vackert. Jag kände mig som en del av ett svenskt kollektiv. Jag behövde bara stiga på tunnelbanan för att killen i sätet bredvid skulle böja sig fram och ställa några deklarationsfrågor.

”Nej, jag är lite osäker. Ska läsa in mig på frågan på vägen dit”, svarade jag. Och så satt vi där mitt emot varandra och fyllde i våra blanketter. Bet lite på pennan, satte pannan i veck och kände enhet där i måndagsnatten. I hur slarviga vi var. Men ännu mer: Hur rättskaffens vi var. Och hur vi enades i att vi gjorde något som var bra.

Känslan förstärktes framme vid Götgatan och vid avtagsvägen mot Skatteskrapan. Bilköerna som ringlade sig långa. Förarnas suckande löften om förbättring. ”Nästa år…”. Och i nästa korsning möta ännu fler som kom gående med deklarationsblanketten i hand. Något stressade, men medvetna om att de missar lite sömn i gengäld mot att de gör rätt.

Deklarationen är lite av en skräckblandad förtjusning. Som ett årligt lotteri. Får vi något över? Behöver vi betala? Kan vi deklarera något extra så vi slipper betala? Sedan skjuter vi på saken, ritar med rött i kalendern så vi kommer ihåg. 

Men att det är flera – till och med många – som gör som jag och kommer tio minuter innan deadline, var förvånande.

När jag svängde upp på upploppet till skatteskrapan och såg hur allt fler människor trängdes på gatan kändes det som en pamp-smörig amerikansk film. Vi kom från alla håll och möttes framför stora soptunnor i plast, hårt bevakade av väktare.

Det var en slags folkfest. Mobila korvkiosker slog upp stånd. Moderaterna placerade ut traktatutdelare som pratade om sänkta skatter. Humanisterna delade ut infoblad om utträde ur kyrkan. Jag insåg att det var en jätteapparat. Att hela miljonstockholm samlades här de sista minuterna innan tolv. Vilket genomslag det hade fått om man stått här!

På väg hem börjar jag fundera på var kyrkan var. Jag ser någon som sitter i sätet bredvid mitt och läser ett traktat från Humanisterna. Han läser det noga. Och jag tänker att där förlorar Svenska kyrkan inte bara en medlem, utan drygt 2 000 lättförtjänta kronor.

Borde inte kyrkan stå där vid deklarationskorgarna och dela ut kaffe och en bulle gratis? Tacka alla oss som betalar tusentals kronor varje år för att deras verksamhet ska gå runt?

Jag tänker också på Humanisternas närmast religiösa engagemang för sin sak. Tänk att de har låtit trycka upp infoblad bara för att hjälpa svensken att gå ur kyrkan. Var är den kristnes engagemang? Var är Frälsningsarméns traktatutdelare? Som säger ”Ge pengarna till oss om du tycker Svenska kyrkan är dötrista – vi gör något bra istället” och ett infoblad där man räknar upp allt man gör.

Tänk att både de politiska och ateistiska förbunden insett hur man når människor, hur man tar steget in i folksjälen, men kyrkan fortfarande står utanför och tittar på. Tvingas skära ner på organisationer och tjänster.

Jaja. Vad vet jag.

Allt jag vet är att det kändes som att jag kom nära en svensk folksjäl. Och att kyrkans närvaro saknades.

Via Ditt & Datt hittar jag den här sketchen som är lika kort som genial.

Godmåndag.

DN:s ledarsida har visat en märklig elitism och förmåga att distansera sig det senaste året. Jag skrev om ledarskribenten Lisa Bjurwalds sätt att distansera sina läsare, och för inte så länge gjorde opinionsredaktören Peter Wolodarski en gigantisk tankevurpa när han menar att Google parasiterar på hans tidning.

Och nu senast Malin Siwe. I något måste vara ett personligt vendetta, som råkat hamna på Sveriges största ledarsida, går hon till smaklös attack.

Hon gillar inte vänsterpartiets senaste EU-kampanj. Det är så klart helt ok. Det är så klart koscher att hacka på den, och på Vänsterns politik.

Men så avslutar hon sin signerade ledare med något helt annat. Att påpeka EU-kandidaten Hanna Löfqvists (bild till höger) utseende .

”Men Hanna Löfqvist har i alla fall inte slips. Fast hon kanske borde skaffa en. Eller köpa en blus i större storlek, för den hon har på bildbylinen glipar över bysten på ett sätt som renderat anmälningar till reklamombudsmannen ifall hon förekommit i en bilannons. Men nu är det ju bara reklam för ett parti som kallar sig feministiskt.”

Jag sitter med hand över mun och känner att ”häpen” skulle vara årets underskattning. Det är inte skrivet på en privat, anonym hatblogg. Utan på en av Sveriges mest inflytelserika ledarsidor.

Samma ledarsida som hävdat att den svenska bloggosfären är en bloggsörja. Jag börjar känna motsatsen. Att det är i bloggosfären jag känner nyanserna, de vanliga personerna. Istället för DN:s elitism.

Ifall du missat det – jag bloggar och sänder webbtv under dagen härifrån: http://www.dagen.se/blogg/jesusmanifestationen

Följ oss där!