* Årets-bästa-listorna har börjat den här veckan. Så också i den kristna flygeln av bloggvärlden. Johan Stenberg har korat Årets blogg, i tre kategorier.

* Norra Sveriges sötaste brödrapar innehåller en ord-fascist.

* Underbaraclara skriver bra i en krönika hos Rädda barnen:

Den 13 september 2008, tjugotvå år gammal, gick jag nerför altargången. Vissa höjde på ögonbrynen och undrade om det verkligen är klokt att gifta sig i så ung ålder? Men jag vet precis hur klokt det är. För livet är kort, oförutsägbart och orättvist. Någon föds förlamad. Någon har en pappa som super. Någon har en underbar mamma – som dör i cancer. Livet är inte rättvist. Och om framtiden vet vi ingenting. Det enda vi känner till är det som finns här just nu. Och det får inte slarvas bort i ilska eller bitterhet. Alla måste vi gå igenom tunga saker, men inget säger att vi måste stanna kvar där för alltid. Ingenting säger att vi för den skull måste vara offer. Livet är inte rättvist men Gud är god. Och det goda han gett mig; ett bra jobb, en fantastisk man och fina minnen av en underbar mamma, är jag evigt tacksam över. Och gör mitt bästa för att ta vara på.

* Jag har funderat en stund på vad nästa stora funktion i mobilen kommer vara. Men så ser jag filmen som rätar ut alla frågetecken.

* Det här var lite läckert. Och om det inte det är photoshoppat måste vi titulera Narnia-Tobias den mest gråa av människor.

* Alldeles för sent ser jag att Grannkyrkan också gjort en bedömning av Samfundets hemsidor. Men ger bara poäng utifrån hur många som gör något på ”namnet Jesus”.

* Uttråkad? Här är sidan som tipsar om sätt att döda tid.

* Angående Ulf Ekmans samtal med missionskyrkan bloggar föreståndare Göran Zettergren om en tid då Livets ord, med Runar Sörgaard i spetsen, i en motbön mot de med ”falsk lära”. Det låter som att det sannerligen var tid för ett samtal.

Ett nytt nummer av ung-magasinet Ikon kom nyss.

Det är singer-songwritern Jonathan Johansson som porträtteras. Och jag gillar Rickard Alvarssons, redaktör på Ikon, story bakom omslagsfotot.

Rikkard Häggbom, fotografen som skulle fota Jonathan Johansson, fick i uppdrag att porträttera på ett sätt som han aldrig trodde skulle få platsa i ett kristet magasin. ”Enda kriteriet är att det ska spegla en sårbar tro”.

Rikkard klädde av Jonathan, smetade in honom i blod, och resultatet är omslaget ovan.

Och jag vet inte om bilden egentligen säger mest om fotografens syn på vad som skulle vara ”tilltåtet” i ett kristet magasin… Men oavsett: Jag älskar omslaget.

Jag satt på tunnelbanan i morse och läste en artikel som jag inte kan skaka av mig. Som jag kanske inte vill skaka.

Det handlar om våldtäkter. Om soldater i rebellarmén i Kongo som använder sexuellt våld som vapen.
Och jag vet hur du reagerar nu. För du vet vad det handlar om. Du har råkat läsa om det förut. Minns hur du kväljde och ångrade att du någonsin läst. Du kanske redan har reflexslutat läsa för du vill inte påminnas om skiten.
Men läs vidare. Artikelförfattaren Anna Koblanck motiverar det kanske bäst. ”Om hon klarar av att berätta, så är världen skyldig att lyssna.”

Tillåt dig för en stund att bli riktigt bedrövad. Ha mod nog att släppa in en verklighet så verklig att vi inte få blunda för den. Det borde du ha råd med. Vi som när som helst kan krypa ner i vår ljumma chimär till verklighet som vi kallar vardag.

För det här är något av de vidrigaste som finns.

Rebecca Masika var 31 år när rebellerna stormade hennes hem. De knivmördade hennes man och styckade hans kropp framför ögonen på Rebecca. Soldaterna tvingade henne sedan att samla ihop makens styckade kroppsdelarna och lägga de på hög. Sedan pressas hon ner över likdelarna och soldaterna våldtar henne. Tolv män turas om. Makens huvud och armar ligger i blodbad runt under och runt henne samtidigt som främmande män, gång på gång, tränger in i henne.

Samtidigt som hon ligger där hör hon ljudet från hennes två tonåriga döttrar. De våldtas i rummet bredvid. De skriker. ”Du gör oss illa”.

Men vad ska hon göra. Hon våldtas ju av ett dussin män.

Händelsen är ingen engångsföreteelse. Våldtäkter används som vapen, ett sätt att kränka motståndarsidan, i Kongo. Och Rebeccas historia blir värre.
Läs, för Guds skull, hela artikeln här.

Berättelsen är ofattbar. Och desto viktigare för oss att göra allt vi kan för att förstå det.

Själv minns jag exakt när jag fick upp ögonen för att det jag undvikit att läsa inte försvinner bara för att jag undvikit att läsa. Hur mycket ”på riktigt” det faktiskt var.

Jag bor i Kongos grannland Zambia ett år och volontärarbetar i Miramba, en tätbefolkad fattig stadsdel i Livingstone. Jag och en av mina nyfunna vänner går utmed en av gatorna i området när vi plötslig hör skrik från ett av husen. En man kommer ut med en tvåårig flicka i famnen och mamman springer skrikande efter honom. Mannen går vidare, till synes oberörd. Bara ett tiotal meter framför oss. Mamman fortsätter skrika, dra i mannen, barnet och faller ibland ihop på marken för att sedan fortsätta slita och skrika. Barnet är förvirrat och chockat. Verkar vilja gråta, men det händer så mycket att hon inte riktigt kan. Fler sluter upp runtomkring. Även de börjar skrika.

Varken jag eller min vän förstår någonting. Han springer lite närmare för att försöka snappa upp vad som hänt. Han får tag på någon, frågar, stelnar till, vänder sig till mig och förklarar.

Mamman hade funnit mannen när han försökt ha sex med hennes två år gamla dotter. Påkommen hade han låtsats som ingenting, dragit på sig byxorna och gått rakt ut, med barnet fortsatt i famnen.

Jag blev fullkomligt tom och full av känslor på samma gång. Känslor – hat – som jag aldrig har upplevt varken förr eller senare. Där framför mig gick en man, några år äldre än jag själv, som försökt ha sex med en två år gammal tjej i rosa dräkt och små tofsar i håret. Jag har aldrig drabbats av en så ohämmad impuls av att ta till våld. Aldrig har det känts så naturligt, så frikopplat från alla konsekvenser.

Där och då tvingades jag in till en verklighet jag tidigare aldrig förstått. Som jag låtsats inte fanns. Som jag bekymmersfritt bläddrat förbi eftersom det stört min egen version av världen.

Vi kan inte låta det vara så. Bedöva och ursäkta med att vi har egna problem. Låtsas som att de har betydelse i jämförelse med en verklighet där människor våldtas av tolv män ovanpå sin makes kroppsdelar. Där tvååringar blir penetrerade av vuxna män.

Jag har börjat och slutat på den här texten flera gånger nu. Inte orkat med skiten. Och jag har ingen aning om du fortfarande läser. Inte heller vet jag hur jag ska avsluta den. Jag vill inte ge några pretentiösa förslag på vad du ska göra. Vad jag kan göra.

Och kanske är det allra lämpligast att bara lämna dig med en känsla av frustration.

För det farligaste vi kan göra är att inte engageras. Låtsas som att den overkliga verkligheten är overklig.

God jul.

Det hör sannerligen inte till vanligheterna att jag imponeras av Frälsningarméns lednings initiativförmåga. Eller deras informationsflöde.

Men jag vill ändå påstå att man har skött informationen ovanligt bra kring den ekonomiska kris som man har drabbats av.

Efter att Dagen skrev om de gigantiska besparingarna har ledaren Vic Poke skickat brev till kårerna där han med personligt tilltal försökt förtydliga vad som komma skall.

Och i ytterligare försök att förtydliga vad olika formuleringar egentligen betyder, vad förändring innebär, publicerar Frälsningsarmén nu en intervju med Vic Poke. Viralt! I HD-format!

Den 12 minuter långa intervjun är knappast något produktionsmässigt mästerverk, men den gör sitt jobb – informerar, förtydligar och finns tillgänglig för spridning.

Jag är imponerad. Frälsningsarmén går före. Och utan att dra för höga växlar vill jag mena att det visar på en nyvunnen insikt av vikten av både öppenhet och tydlighet.

Grattis, Frälsningsarmén.

Jag har hintat om det förut, visat er skisser i bökiga jpg-format. Men nu är allt det där ett minne blott.

Men nu har skisserna fått liv. Blivit klickbara och såntdär.Vi har helt enkelt skapat http://utveckling.dagen.se

Vi vill inte längre sitta ensamma och skissa. Så istället för att göra ändringar på ett ritbord lägger vi upp det i skarpt läge, klickbart med riktig känsla av hur det skulle kunna se ut för att både ni och vi kan skapa en uppfattning om hur det fungerar i praktiken.

Det kanske är ett arbetstidsmässigt självmord, det vet vi inte än, men för egen del förvånas jag över vilken skillnad det blev. Jag ser genast ett gäng saker som verkligen inte fungerar eller som blev direkt fult. Jag är till exempel mycket mer tveksam till att vänsterställa nyheterna nu. Inser också bättre hur menyvalens typsnitt inte alls fungerar.

Men än ska det inte dömas. Vi är inte ens i betaläge. Allt från skissbordet är inte implementerat, så det går inte att riktigt döma allt än. Men vi vill, trots det, öppna för er redan nu. Ge full insyn i hur vi tänker, hur vi arbetar och hur vi utvecklas.

På så sätt blir det enklare för oss att bolla snabba frågor till er när vi testar något nytt. Det blir enklare för er att snabbt reagera över hur fult och omöjligt någon del av sajten är. Och så vidare…

Så välkommen in på en rundtur på utveckling.dagen.se. Ett förstadie till betaversionen, helt enkelt.

Och självklart ska du kommentera åsikter om det redan nu. Såga, var neggo och kritisera. Det är nu vi kan göra något åt det.

Med bakgrund av posten om nyteknologisk välsignelse har jag tidigare lyft flera goda exempel på kristna sammanhang som lyckas med sina tryckannonser, webbtv-reklam eller intron.

Det är roligt att lyfta goda exempel, och jag fortsätter gärna. Fortsätt maila tips på klipp, annonser, sajter, design eller annat digitalt som visar hur församlingar eller andra kristna sammanhang lyckas.

Det senaste fyndet kommer från Livets ords egna webbtv-sändningar. Jag har tidigare bloggat om hur församlingen verkligen har lyckats förstärka budskap med video och grafik. Och det som följer är, i mina ögon, det bästa de har gjort.

Från Livetsord.se sänder församlingen flera olika egenproducerade program. Främst gudstjänster. Men även några studioproduktioner. Som Ulfekman.nu. Och det är den programvinjetten jag vill belysa.

Vinjetten, som startar strax efter att Ulf Ekman sagt några inledande välkomstord, ger en otrolig tyngd till hela programmet. Kameran sveper över Ekmans presidentliknande skrivbord. Vi följer honom när han förbereder sig, hör på radion hur hans senaste utspel förändrade Sverige, scrollar igenom New York Times, skriver ett mail, antecknar något och avslutar med Bibeln som landar som själva fundamentet över hans arbete.

På litet utrymme och kort tid lyckas man skapa en bild av en framgångsrik man med stor internationell erfarenhet och pondus. Jag tvingas liksom till en stark känsla av respekt, erkänna en ledare med pondus vars åsikter verkar sätta avtryck i vadhelst han gör.

Sekunden senare senare börjar ett halvtimmes studioprogram med Ulf Ekman, och jag kan inte annat än att beundra en vinjett som höjer ett helt program. Kolla själva:

Medievärlden ringde mitt i förberedelserna för vårt eftermiddagsglöggparty här på redaktionen, och undrade lite om gårdagens inspelning. Jag svamlade i några minuter, och det är säkert så att jag gav uppfattningen att det igår blev start för vår webbtv-satsning, som Medievärlden skriver.

Så är dock inte fallet. Och det vet ni som har hängt med på Dagen.se ett tag. Inte nog med att vi bland annat prisats för att vi var första tidning som använde oss av livesändning genom Bambuser, vi har också haft regelbundna webbtv-satsningar i samband med större evenemang. Som de fina dagliga inslagen från i Almedalsveckan, eller intervjuerna under Bokmässan. Och innan jag började har redaktionen flera gånger gjort enkla intervjuer med både egna redaktörer och på-plats-intervjuer.

Men det vi gjorde igår var på många sätt unikt, det också. Istället för att bara låta läsarna ta del av de krympta och redigerade intervjuerna i tidningen får de tillgång till grovmaterialet, som sagt. Det är roligt är det går att göra. Och med reporter-Theresia som ledare för samtalet blev det proffsigt, naturligt och enkelt.

Men det får ni som sagt se först i januari i samband med artikelpubliceringen.

Uppdaterad:
Nu är artikelrubriken ändrad.

Har precis kommit hem efter en alldeles för lång kväll på Dagen.

Det var ett gäng inbjudna för att debattera mot varandra inför en kommande artikelserie, och reporter-Theresia kom med en lysande idé om att spela in den.

Jag nappade, så klart. Jag gillar den tanken. Att, istället för att reportrar stänger in sig i små intervjurum med tre personer och en bandspelare, ge läsaren möjlighet att ta del av grovmaterialet. Allra helst i form av rörlig bild. På så sätt blir det, för den läsare som vill, ännu lättare att verkligen skapa sig en egen uppfattning. Det är något av det som är vackrast med journalistiken – att utmana och ge verktyg för läsaren att skapa en egen åsikt.

I det här fallet blev det en timslång debatt som vi sannolikt också gör klipper en betydligt kortare version av, med highlights.

Sannolikt är det här bara uppvärmning för vad som kommer under hösten. Men mer om det efter nyår.

Förresten. Vi var två som prisades i dag. Även Daniel Zackrisson på Dagens marknadsavdelning fick pris. Och det är otroligt välförtjänt. Daniel är engagerad, driven och har visat fantastiska resultat under året. Anders Gustafsson har bloggat om saken, där du även kan läsa motiveringen.

Bäst av allt? Daniel börjar på Dagen.se 2009.

En synnerligen kompetent och sympatisk medarbetare. Jag ser fram emot det samarbetet.

Det här går inte riktigt att säga på något ödmjukt vis. Men jag vill gärna dela det med er, för jag tycker det är fint på så många sätt.

I dag, på ett internt möte, fick jag pris som Årets medarbetare på Dagen.

Fina blommor, ett stipedium och en ännu finare motivering:

För att ha berikat redaktionen med en unik kompetens och en imponerande ambitionsnivå.

För att ha tagit klivet från oprövat kort till att bli en opinionsbildare att räkna med
För att ha lyft fram och profilerat flera andra av tidningens medarbetare

För att framgångsrikt ha byggt relationer med läsarna och samtidigt utmanat dem så det räcker och blir över

Till en av Sveriges kaxigaste redaktörer, med en framåtanda utöver det vanliga.

Årets medarbetare 2008:
Emanuel Karlsten.

Och varför sitter jag och skryter om det här? Därför att jag är glad. Glad för att Dagen uppskattar det jag gör. Glad för att ha satt avtryck. Glad för att ha tagit med Dagen på den resa som jag utlovade på min allra första arbetsdag. Glad för att få möjlighet att stega före en svensk kristenhet ut på webben. Glad för att visa att det inte behöver handla om stora resurser, utan rätt tänk. Glad för att Dagen som papperstidning inte känner sig hotad av webben, utan på riktigt börjar se vilka möjligheter den ger. För tidningen kommer inte dö – den kommer bara sluta ha ett likhetstecken med papper.

Och någonstans hoppas jag att det som uppmuntrar mig också uppmuntrar er. Att inte se webb och nät som någons slags nörderiverksamhet, utan som en av de mest demokratiserade bärarna någonsin för att nå ut eller vinna engagemang.

En arena en svensk kristenhet allt för länge försummat. Tänk om den kunde utnyttjas bättre 2009.

Det är nästan så att man är lite avundsjuk på de som var vakna eller väcktes av jordskalvet i södra Sverige i dag. Tänk. Hur ofta får man vara med om ett jordskalv av den här digniteten, liksom?

I synnerhet när det är ett såntdär ofarligt skalv. Som man inte dör av. Bara som en större version av en nöjesfältsmaskin

Jaja. Hursomhelst lyckades SVT få de bästa bilderna av denna jordbävning. De ställde en fast kamera med en julgranskula som förgrund i samband med projektet Musikhjälpen. Där stod kameran hela natten och filmade radio-dj:s. Och så lyckades man fånga lite av den märkliga känslan det måste ha varit av att stå upp i en jordbävning.

Läs och se det här!