Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Sverige är ett av världens länder som ligger i framkant när det gäller teknisk utveckling. Vi har bussar som ropar ut var vi är med automatik, gps:er som räknar avstånd, mobiltelefoner där vi kan prata och titta på varandra. Vi har till och med pissoarer som automatiskt spolar efter oss.

Men av någon anledning på har vi i stockholm, detta svenska kapitolium, vägrat utvecklas när det gäller bussbiljetter.
För då ska busschaufförer ta upp en 1800-tals stämpel, stämpla en teststämpel på kladdpapper, för att eventuellt skruva fram rätt tid, och sedan sätta en blöt bläckstämpel på en pappersremsa.

I det annars så perfekt moderna sverige är detta för mig en gåta.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jag hade antagligen aldrig gått om inte en nära vän insisterade på att jag behövde komma ut.

Så vi gick. Till bingohallen. Ja, en såndär med en person som sitter och ropar ut nummer med tillhörande bokstav och pensionärer som kluddar för siffror med specialutformade bingomarkeringspennor. Dit gick vi.
För det hade min väns kompisar testat tidigare, och då hade det vart kul.

Härmed avlägger jag därför följande extrem subjektiva (och något cyniska) rapport:

* Bingohallar är en pensionärers planet.
När de stegar in genom de avskärmade portarna klär de av sig allt vad som heter samhälle. Här inne existerar bara bingo, tanter och farbröder. Eventuellt några medelålders med tunnt, slitet hår och rökrynkiga överläppar.

* Unga människor är utomjordingar
Tydligast blir detta när vi, två killar och två tjejer, kommer och förläget (och förundrat!) frågar personalen (dvs de riktigt institutionerade) om hjälp. Damen granskar oss noga från topp till tå, suckar lite, och säger sedan ”Jaaaaa, har ni åldern inne då”. Vi har precis läst och lätt fnissat åt de stränga reglerna där vi bland annat sett minimiåldern på 18 år.
– Du där, till exempel. Har du verkligen åldern inne, säger hon och pekar på mig.
– Kan jag få se legitimation.
Jag dööööör. Jag har släpat mig in på en himla bingohall och ska nu skämmas ut genom att visa upp leg. Leg på bingohall. Jag som är 6 år över gränsen.
– Skämtar du med mig eller?, försöker jag coolt få fram samtidigt som jag, högröd, plockar fram plånbok och räcker fram mitt körkort och känner hur pensionärers blick bränner mig i nacken. Som att de vill flå mig och äta mig som bingosnacks.
– Jaha. Du har körkort. Då får vi väl anta att du är ok. Eller har du snott brorsans?, säger damen på fullaste allvar och granskar noga mitt körkort.
Här dyker flera frågor upp:
Vem fejkar ett leg för att gå och spela bingo? Har bingohallen varit med om detta förut? Är detta lika utbrett som falska leg på krog? Är bingo ett ungdomsfenomen som jag missat? Är det här någonting som man sitter och pratar om i skolbänkarna? ”Hörru, haru fixat leg till bingon? Kolla om du inte kan låna brorsans körkort!”

* Bingodamer kan få en att känna sig värdelös
Väl vid borden står den hotfulla bingodamen lutad över mig. Nu när jag har uppvisat godkänd ålder vill hon ta hand om mig. Adoptera mig. Göra mig till hennes egen. Så att jag kommer tillbaka. Om och om igen. Tills de har mig fast. Hon står där som en pomperipossa som dreglar efter hans och greta, och glor på min bingobricka när jag prickar in siffrorna. När jag inte hinner pricka i min siffra tillräckligt snabbt pekar hon suckande ut den åt mig. Jag blir stressad. Kommer efter igen. En gång tar hon upp en egen penna och kluddar i åt mig. Kanske är det ett försök att vara snäll. Pomperipossa-snäll. Jag känner mig liten. Och värdelös.

*Bingorösten vill dö
En uppgiven röst ljuder ur högtalarna ”Niklas 38, trea, åtta”. Det låter som hon plågas. Som att varje stavelse är en suck. Som att hon gett upp hoppet om dagen. När hon sedan bekräftar att någon fått bingo så är det som att all luft går ur henne. Som att ordet ”bingo” är en bekräftelse på att livet sucks. Som att hon är fången på planetet pensionär och insett att hon alltid kommer finnas där.

40 minuter senare står vi utanför bingohallen hundra kronor fattigare. Och skrattar. En upplevelse rikare

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Hörrni, ni kristna som läser den här bloggen. Är ni inte trötta på att ni aldrig ser nån väckelse? Att ni aldrig ser stora genombrott? Att alltid nöja er med att se ”det stora i de små händelserna i vardagen”? Är ni inte trötta på att ni så sällan får ta i från tårna och göra nåt ordentligt som påverkar en större massa. Som gör att du och andra aldrig blir detsamma igen?
Oftare?
Jämt?

Själv är jag så sjukt trött på medelmåtteriet. Vart finns de där William Booth’isarna? Dagens Johannes Döparen’s? Sveriges Paulus’ar? Varför genererar vi (i Sverige) så få stolliga, sunda (nej, det är ingen paradox. Det krävs stollighet för att göra skillnad, men det krävs sundhet för att få mängder att hänga på – Kristi brud är exempel på bara stollig), kristna ledare? Föregångare? Som har skarpa sinnen för vad som är rätt, vilka områden vi – kristna – kan slå igenom just nu?

Är ni inte trötta på att vara medelmåttiga?

”A” satt och ojade sig om det här för ett tag sedan. Han menade att han hade så jobbigt med det kristna. Jo, han trodde på Gud, och visst, han var ”kristen”. Men han var så trött på att leva halvdant. I halvmesyr. Att känna att han alltid lämnade kyrkan med samma känsla: ”Hjälp vad mesigt”. Om han skulle vara kristen så ville han löpa hela linan ut. Han vill l-e-v-a kristen. Sluta snacka, leva fullt ut. Göra vad som krävdes.
Men sen kom han fram till att han inte orkade.

Jag håller med honom. Jag orkar inte heller. Det krävs mycket. Och det kräver att man drar hela tiden. Det borde startas ett nätverk för stolliga, sunda kristna. Eller de som vill vara stolliga sunda kristna. Att peppa varandra. Att dra varandra.

För oss som vill vara stolliga, men inte vågar löpa hela linan ut, så försöker vi på andra sätt (och här är vi många!). Vi söker oss oftast inåt i kyrkligheten. Är internradikala. Säger saker som att ”vårt missionsfält är att peppa de redan kristna att bli radikalare”. Och så skapar vi skolor, kampanjer, siter och material för att peppa andra att nå de som vi själva aktar oss för. Men den introverta förkunnelsen tenderar att bli lätt ihålig när man inte skördat framgång utanför kyrkans väggar.

Vi behöver fler Davids. Jag vill vara en David. Vi skulle behöva nån återhämtningskurs. En anonym så även vi kristna med stor stolthet inte offentligt inte hade gått i spillror. En variant av AA. Anonyma Religiösa? Som väcker oss från sekulariseringens vagga. Som hjälper oss slå oss på bröstet och se vår potential som kristus soldater?

I mars slutar jag min tjänst i frälsis. Då ska jag göra något annat. Då ska jag inte sitta på ett kontor och jobba med att andra ska bli soldater för Jesus. Då vill jag själv vara en soldat för Jesus. Möta vanligt folk. Inte sitta i ett rum i min lägenhet utan kontakt med andra.

Sen kanske det är skitsnack. Men nu har jag tänkt tanken i alla fall. Alltid ett steg framåt, lurar jag mig själv.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

På tågstationen påväg hem från ett födelsedagsparty i Sydney sätter sig Kristofer och vår resekamrat somjagintevetnamnetpå på en bänk. Jag står. Är trött på att sitta. Slänger min väska emellan de båda. Går bort en bit. Strosar. Kollar tågtidtabellen. Strosar lite till. Kollar tågtidtabellen igen. Tåget kommer. Vi går på.
Tåget hinner åka fyra stationer innan Kristofer helt lugnt frågar ”Var är din väska?”.

CRAP! Den ligger kvar där på bänken. Jag hade inte en tanke på den, varken Kris eller resekamraten somjagintevetnamnetpå hade tänkt på den och här satt vi nu. Fyra stationer från en liten förort som gjort sig känd för ha arga invårare, inga snälla mellanmjölkssvenska damer som snällt går med min väska till närmaste biljettlucka.

Kristofer och jag hoppar av och jag är fullkomligt förtvivlad. Inte för att jag har något värdefullt i väskan, utan bara för att det är min fina, fina väska. Jag är helt uppe i varv och anklagar mig själv hårt för hur oansvarig jag var. Men mest anmärkningsvärt är hur jag kastar mig själv på Jesus.
I total desperation blottar jag mig helt för Jesus och ber med brustet hjärta honom om nåd. Nåd, nåd, nåd. Hjälp mig i denna utsatta situation. Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Jag ville verkligen ha tillbaka min väska. Och det är förståeligt på många sätt. Det hade verkligen pajat min kväll och kanske resten av resan. Jag är extremt hård mot mig själv när jag begår misstag (särskilt klantiga och uppenbara).
Men ändå.

Samtidigt som jag sitter där, helt uppgivet beroende av Gud i mina böner så slår det mig hur extremt fånigt det är. Och hur tragiskt det är. Att en sketen väska för några hundralappar utan något egentligt värdefullt innehåll som ska få mig på mina bara knän. Är det detta som ska krävas för att jag – med hela hjärtat – tillber Gud?

Jag kände hur Gud talar till mig ganska starkt där jag satt med böjt huvud mellan tågvagnssätena. Vad i det här är det som fått mig att bli så brusten i min bön? Så sårad, så känslig och så totalt överlåten i förtröstan på Jesus? Och hur kan jag dra nytta av den nyckeln till mitt vanliga böneliv och bli lika passionerad?

Jag förundras fortfarande över den sorgen, men inte minst den lycka som sköljde över mig när vi sakta gled in på tågstationen i Newtown och jag såg min gröna lilla väska ligga kvar där på bänken, drygt 20 minuter efter vi lämnat den där. Jag var toklycklig, hoppande, dansande glad.

Gud, hjälp mig förstå mig själv.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Igår pratade jag och några vänner om kristet utseende. Hur man på stan ibland kan se om någon är kristen. Utifrån hur de klär sig och rör sig.
Alla gör säkert inte det, men det visade sig att åtminstone två till av oss samlade menade att de några gånger tänkt ”den här måste vara kristen” utifrån att de bara sett personen på håll, och att det senare visade sig vara rätt.

Säkert beror det på att man har växt upp i en frikyrklig kultur, och då har lättare att känna igen det som kännetecknar vår kultur. Men det är svårt att sätta fingret på det.
Jag försökte definiera det genom att mena att unga kristna ofta klär sig tuffare än vad de egentligen är. Att man på något sätt längtar så mycket efter att vara som alla andra, att man åtminstone genom klädsel kan få vara lite ”världslig”. Att man tar varje osyndig chans att få passa in. Och då blir det lätt påklistrat. En ytlig halvmesyr. Eller?

Tankarna gick för mig vidare kring min teori om kristnas utseendefixering. En helt ovetenskaplig observation är att den är särskilt stor i de sammanhang och städer där frikyrkan är stor. Här, eller då, samlas kristna ungdomar tillsammans på festivaler, storsamlingar eller konferenser och det är alltid påfallande ”korrekt” klädsel. Väldigt modemedvetet, väldigt snyggt gränsande till sexigt, och väldigt hippt. Sminket ligger perfekt, pudret ligger djupt och håret ligger vaxat.

Min teori kring varför det ofta blir så väldigt ytligt är att vi saknar alkohol. Alla är ju såklart drabbade av samhällets utseendefixering. Men till skillnad från de världsliga sammanhangen har kristna inte tillgång till alkoholen – the relaxer. Alkoholen gör att vi slappnar av, får en ursäkt att fula oss och kommer bort fårn det perfekta. Kristna har oftast inte tillgång till det. Därför måste vi bibehålla det perfekta utseendet hela kvällen (samhället har ju lärt oss att vi måste vara perfekta så länge vi är medvetna om att vi kan vara perfekta) och därav den extrema utseendefixeringen.

Tragiskt? Mycket.
Men kanske realistiskt?

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jeansmärket Cheap Monday har länge drivit en småsatanisk linje. Deras logo har haft ett uppochnervänt kors i pannan och ju längre tiden gått (och ju populärare de blivit) har de lagt till olika djävulssymboler och namn på prislappar, hemsidor och kläder. Lucifer, 666 och olika bibliska antiGud-referenser. Genom att skapa en alternativ kollektion har man vunnit stora marknadsandelar och lyckats etablera ett namn.

Enligt de själva vill man provocera – inte marknadsföra en religiös ståndpunkt. Man gillar helt enkelt inte det kristna gör och har gjort, och satan var då en naturlig symbol. ”Om det kan irritera någon kristen så är det bara bra”.
Redan innan jag hade läst eller hört något om Cheap Monday, mer än att det var ett medvetet uppochnervänt kors i skallen på loggan, minns jag att jag hade många samtal med vänner som köpte kläderna.
Jag minns särskilt härommånaden när jag var och shoppade med Viktor. Han kilade in för att kolla ut några Cheap Monday jeans men kom strax tillbaka helt upprörd. Han hade sett de nya lapparna på jeansen där man utförligt hyllade satan och gav honom sin kärlek. Där och då började hans bojkott.

Men det hela eskalerade något oväntat när tidningen Dagen för flera år sedan publicerade en artikel om Cheap Mondays provokativa satanistinställning. Designern Örjan Andersson berättade i en radiointervju att han, efter Dagens publicering av artikeln, såg en explosionsartad ökning av försäljningen. Det var som att folk triggades av att få trotsa kristna och gick loss i en shopping-spree.

Det är svårt att veta vad man ska dra för slutsatser från det här. Om det bästa hade varit att ta jeansen med en klackspark, inte tycka så mycket om det, och göra något gott utav det. Att vi (kristna) gör oss själva mer ont genom att moralisera över det. För vi skapar knappast någon kristen-hype genom att förbjuda något. Lika dåligt som det fungerade på 50-talet med dans och långt hår (när var det egentligen), lika dåligt fungerar det idag. Det är inne att håna auktoriteter, och Gud är en auktoritet. Satan är ett självförverkligande.

Som kristen kan jag välja att inte stödja ett klädmärke som så medvetet hyllar självförverkligandets gud. Å andra sidan bidrar jag väl till densammes kultur genom att köpa vilken annan märkeströja som helst?
Kanske är det helt enkelt bäst att inte försöka bry sig? Inte provoceras?

Eller göra som Viktor. Han gjorde en William ”Why-should-the-devil-have-all-the-good-music” Booth och gjorde om Cheap Mondays logga till ”Sweet Sundays” och använde det som logga till vårens församlingsprogram.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Kommer ni ihåg tiden då man fortfarande hade osnutna mähän till kompisar som skickade kedjebrev? Såna där om att man får sju års olycka om man inte svarade. Så satt man där framför datorn och vred sig. Kände ångesten bulta.
Och då, i all sin naiva oskuldsfullhet, hände det att man klickade vidare mailet.

Vi har kommit en lång väg sedan dess. Filterprogram har uppfunnits, vi har lärt oss att slänga mail med ämnesrubrik ”Fwd: LÄS DETTA – LIVSVIKTIGT” och vi IRL-utskäller de som förpestar våra mailboxar med sånt skräp (inte minst för att spambottar snappar upp våra mailadresser i de långa cc-listorna).

Men nu har en ny sjukdom letat sig fram. ”FunWall” och ”SuperWall” heter den nya pesten. En applikation på Facebook som slår an en sträng av busighet hos vuxna, i övrigt kloka, människor. Som gör att de skickar ut vilket skräp som helst. Rosor om att vi är vänner – men endast om jag skickar tillbaka rosen till avsändaren, med en lika såsig text.
Eller dumtexter där man blandar upp bokstäverna i ord och får det att framstå som att ”om du kan läsa det här är du smartast i världen” Och så sreikvr de vriade att lräsean bvaiser sin ientlneligs goenm att skkica det vdriae till alla ardna.
Och inte nog med det. Varje gång någon skriver på min superwall och funwall så kommer det ett mail som påminner mig om att människor känt sig nödgade att skriva nonsens.

Helt plötsligt har man återskapat det där som vi, genom mikroevolution, nästan utrotat.

Det kan vara så att Facebook är antikrist.
Idag känns det så.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jag har ju tidigare skrivit om nattvard här och funderade då över hur ritualistiskt det kan bli. I söndags var det dags igen då den församling vi går till hade julfest. Supertrevligt med massor av mat. Vi åt och åt och sedan var det dags för en liten andakt, och slutligen: Nattvard.

Jag kan inte sluta förundras över detta fenomen. För det har verkligen uppdagats som just ett fenomen för mig. Jag som tidigare tagit nattvard högst några gånger om året gör det nu då och då på gudstjänster. Men jag har svårt att komma i rytm. När någon högtidligt proklamerar att ”Herrens måltid” ska delas ut, alla tystnar och blir allvarliga, får jag alltid en massa tvångstankar. Jag vill ställa mig upp och börja steppa på bordet. Ropa ”Varför denna sorg Han är uppstånden!”. Eller så börjar det bubbla i mig och jag vill dra en massa skämt.

Jag vet inte vad det beror på. Om jag känner mig obekväm med att det, mitt i en god avslappnad gemenskap, dyker upp en stel traditionstyngd ritual. Jag får samma känsla vid prasslet efter ”låt oss bedja” då folk slår ihop Bibeln, knäpper sina händer och böjer sig ner. Hur formerna tar över, på något sätt.

Ja, det gick väl bra nu också. När kalket hastigt blev framskjutet till mig satt jag med fniss upp i halsen och försökte få ögonkontakt med min vän. Jag blev helt ställd av det där framskjutna kalket. Dels för att det var en porslinsmugg med öra och dels för att det tog några sekunder innan jag fattade att det var nattvardsvin. Snabbt tar jag en klunk och skickar vidare till tjejen bredvid. Hon tittar ner i knät men hennes blick byter nu fäste från knät till muggen, till mig, och sedan ner i knät igen. Jag fattar ingenting. Några sekunder till hinner gå.

Nu fattar jag.

Jag har gjort fel.

Jag drack innan jag åt. Alltså jag svalde vinet innan brödet. Blodet innan kroppen.

Hon tänker inte dricka blod innan kropp. Så hon fortsätter, korrekt, stirra ner i knät. Jag försöker övertyga mig att det inte är så farligt. Att det ju säkert inte är så tydligt i Bibeln om hur och när det ska tas. ”Äh, sluta nu, Emanuel. Det är ju bara saft och bulle och så ska vi glädjas lite över vad Jesus gjorde!”. Men så tittar jag på tjejen bredvid igen och ser hennes korrekta beteende. Brödet kommer, hon tar en bit, tuggar, tar en servett och stryker ömt porslinsmuggens kant (där min läppar nuddat – skit jag glömde torka!), tar en försiktig klunk och skickar vidare. Så skäms jag igen. För att jag inte fattat bättre. Fattar hur allvarligt det är. Eller att jag gjorde fel.

På ett sätt gillar jag de här känslorna. För det ger mig fingervisningar av hur andra, okristna, känner sig när de är i kyrkan. Om jag, född uppväxt och indoktrinerad i firkyrkokultur, kan känna mig bortgjord över en sån här petitess, hur mycket mer bortgjord kan inte förstagångsbesökare känna sig över andra grejer vi gör? Lovsång, bön, språk osv..

Efter julfesten frågar en nära vän mig lite konfundersamt ”Är det inte konstigt att vi hade nattvard efter vi hade ätit? Liksom kaka på kaka. Eller är det någon skillnad på nattvard och en måltid som äts tillsammans med andra kristna under en gudstjänst?”

Den frågan kastar jag ut till er, kära bloggläsare. För jag förstår inte själv. Räcker det inte att bara påminna om att vi nu äter tillsammans i åminnelse av det offer Gud gjorde för oss på korset?
Eller är det så allvarligt, så verkligen att man måste ha en särskild måltid där man riktigt känner efter på vinet/brödet när man äter det?

Hjälp mig förstå!

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Det här med att svära skulle väl va skönt. Att bara dra in lite svordomar då och då när man känner sig lite frustrerad. Det skulle liksom göra det lite enklare. Och gör man det dessutom sparsamt skulle folk fatta hur förbannad man var när man väl tog till de där orden.
Sådär har jag gått runt och tänkt ett bra tag nu. Tills idag. Då sjönk äntligen min väns ord in i mig.

Minns inte riktigt när han sa det. Antagligen i samband med att någon i hans närhet svor och generat la handen över munnen och ursäktade sig (hon svor ju framför en kristen!). Jag tror det var då, min vän med en axelryckning drog den snärtiga repliken: ”Spelar ingen roll. Har du inte andra ord att beskriva det så – fine”.
Jag minns att hon blev ställd och att jag satt och fnissade. Men sen var det inte mer med det. Jag tänkte antagligen att det var en ovanligt vältajmad intränad kristenreplik (ni vet, som tex ”jag älskar syndaren, inte synden”, eller ”det är den fria viljan” eller ”det kan lika gärna vara sju miljoner år som sju dagar”).
Tills idag. Då insåg jag att det verkligen handlar om taskigt ordförråd.

Jag är själv irriterad på mina trötta meningsvändningar ”Helt plötsligt”, ”Så slår det mig” osv. Det är platt och ljummet. Jag har insett att jag kommit till punkten där jag bittert måste inse att jag behöver fylla på mitt ordförråd.
I ljuset av det här blev det än mer självklart: Hur fattigt det är att svära.

Twisten är att här kommer plötsligt (du ser! Förrådet är slut igen.) Jesus in i bilden. Han var ju sjutusans (well..) arg hela tiden. På alla skithuven (aj!) till fariséer. Men istället för att gå runt och slänga vedertagna djävulsnamn verkade han låta sin innersta, antagligen högst intellektuella, ilska tala. Ut kom öknamn som ”huggormsyngel”, ”skrymtare” och ”hycklare” och när ett ord inte räckte till stannade han upp och drog en liknelse istället. Kort eller lång.

Poängen är att det blir tamt och fattigt att slänga sig med svordomar som substitut för komma- eller punktering. Att det kanske till och med säger en del om mig som människa, hur jag väljer att använda mina ord?
Och hur mycket jag än vill beblanda mig, utan att tappa sälta (ey, kolla, vi kristna kan snacka i koder – den där meningen kan väl omöjligt en icke invigd kristen hänga med på?), så blir det totalt poänglöst, ja, nästan imbecillt, att svära.

Konklusionen är – What would Jesus do.
Nä, det var ett skämt.

ps. Ni bibelsprängda bloggläsare – vad var det mer för skälsord Jesus använde? Hjälp mig här! ds

Ser på ett avsnitt av Desperate Housewives. Det ska sjungas i kyrkan och man bråkar om vem som ska ackompanjera dottern. Den mer musikaliska modern säger till dottern:
”Remember this is church. Judging will occure”

Är det såhär man ser på kyrkan idag? Det är kanske inte konstigt med den syndakatalog vi skapat, men inte desto mindre skrämmande.

En nära vän brukar alltid påpeka för mig hur dömande jag är. Säkert har hon oftast rätt, även fast jag inte vill erkänna det. Hon, som inte är uppväxt i kyrkan, påpekade som nyfrälst hur hon aldrig träffat mer trångsynta och dömande människor än i kyrkan. Mina okristna vänner är obekväma med att berätta dumma grejer de gjort för de är rädda att jag ska döma dem. De säger att de inte tycker jag dömer dem, men de har blivit brända av andra kristna.

När blev det såhär?

Antagligen när vi kristna slutade att orka söka oss till Jesus men höll hårt fast i det vi lärt oss i kyrkan. Regler. Ramar. Sånt som är greppbart och tillgängligt när det andliga och ogreppbara blir otillgängligt. Helt plötsligt blev då ramarnas bevarande viktigare än bevarandet av innehållet. Och helt plötsligt har innehållet försvunnit och kvar finns bara ramar. Och gränser. Och regler. Och dömanden av andra som går mot dem.

Usch.

Jag fruktar för att vara påväg mot samma håll själv. Till ett fisljummet kristet liv. Där jag är för upptagen att hålla gränserna intakta och glömmer vad det är jag vaktar.

När kristendom blir smink, då förvandlas kyrkan till en domstol.

Gud hjälp oss vakna.